Kolar-Anders berättar om kolmilor

Kolar-Anders Ålund arbetade som kolardräng i Jämtland på 1940-talet. Så här berättar han om kolmilor...

När kolarna började bygga en mila (av den äldre typen) behövdes en plan cirkelrund kolbotten. Det fick man genom att först röja undan mossa, ris, stubbar och stenar. Sedan byggdes ett golv av klent virke på radiala sparrar så att lufttillförseln underifrån säkrades.

En trumma i mitten, den så kallade "Kungen", var utgångspunkten. Runt den restes sedan kolveden vertikalt med en liten lutning in mot "Kungen". Veden bestod av tre meter långa stammar, som huggits under sommaren och hösten. Lutningen in mot mitten var mycket viktig eftersom milan annars riskerade att vrida sig och bli låst. Då kan inte vedmassorna av egen tyngd sakta falla inåt. Dessutom fanns risk för att luftfickor bildades och det i sin tur kunde ge upphov till gasbildningar och brand. Kolmilan skall bara glöda aldrig brinna.

En fullstor mila har en diameter av cirka tio meter och innehåller 200 till 300 kubikmeter ved. Hela milan täcks av granris och kullen med torv. Ovanpå detta lades ett lager stybb på cirka 20-30 centimeter. Stybben, jorden, hölls på plats med så kallade block i tre olika längder.

Milan tändes (värmdes) i mitten längst ned. Genom att reglera lufttillförseln förbrändes veden delvis till träkol. Kolen användes bland annat av järnbruken. Temperaturen i en kolande mila ligger på omkring 1000 grader. Efter två till tre veckor kunde den färdiga kolen rivas ut.

Milor betraktades som kvinnliga väsen, ej blott för deras inre glöd och nyckfullhet, utan även för att de skulle vårdas ömt och omsorgsfullt för att ge kolaren god lön för mödan. Kolningen upphörde så gott som helt efter andra världskriget.

I vår Frågelåda finns fler intressanta fakta om en kolmila!